Jag kämpade mig halkande fram i stormen. Gled in i spår och fick ständigt fokusera på att inte ramla. Jag klarade mig fram till infarten till Ångströms parkering. Jag ledde nämligen cykeln över den lite större vägen och sen för att börja cykla igen hoppade jag på cykeln som vanligt. Poff, slipp, pang -  Amanda halkar och slår i svanskotan. Jag låg ett tag och svor för mig själv samtidigt som jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna. En snäll kvinna i en bil stannade och frågar hur det gick, jag sa att det gick bra och tackade för att hon frågade.

Varför säger man alltid "bra" när någon frågar utan att egentligen tänka efter hur det är?

Sprang till 2000-korridorens toaletter det första jag gjorde för att kolla så sminket låg på plats... och det gjorde det ICKE! Såg ut som att jag skulle på maskerad och nyligen hade målat mig som en panda i ansiktet. Mascaran var med andra ord ÖVERALLT. Fort, fort, fort fick jag försöka ta bort sminket för att sedan hinna precis till lektionen. Varm, stressad och med en trasig svanskota kom jag in i föreläsningssalen. Inte den bästa starten kanske.

Efter att skoldagen var slut runt tre så halkade Julia och jag vidare till Akademiska för att ge blod. Jag skulle dock bara ta ett nytt blodprov för att se om mina järndepoer hade blivit något bättre så jag kanske ska få ge blod, vilket jag inte fick sist jag kollade. När jag satt där i den riktigt bekväma stolen kände jag mer än omhändertagen. Det var mysigt att bli lite ompysslad, även om det innebar en stor nål i armen. Vad gör man itne för lite kärlek?

När vi var klara och skulle bege oss hemåt så hade Julia lyckats tappa bort nyckeln till skåpet vi lånade för att låsa in jackorna. Efter att vi dragit in två i personalen och en av dem låser upp skåpen med en "magic key" så hittar jag nyckeln i Julias ytterfack på hennes väska. Haha. Julia missade den totalt och trodde det var en gammal nyckel som hon hade glömt att tagit ut från väskan. Knasiga Julia :)

Hemfärden gick relativt bra, höll faktiskt bara på att ramla en gång i en rondell... men det slutade bra det med :) När cyklade genom Ekeby cyklade jag förbi en kille som lyssnade på musik och sjöng högt och tydligt "Aliiiiiiiive" jag cyklade förbi och gjorde sedan tummen upp åt han. Till svar fick jag med seger i rösten "Yes!". Jag bara älskar Uppsala.

Ikväll blev det micrad matlåda från frysen då jag inte orkade slänga ihop något. Nu ska jag glo på lite tv och räkna matte. Kanske mysa lite med Donna? :) Hoppas även på en dejt med Fredrik

Pusskram