Nu ska jag vara ärlig. Ni som inte orkar läsa ett jobbigt inlägg kan kryssa ner det här med det samma. Jag brukar inte skriva agroinlägg eller massa klagomål för det är fruktansvärt tråkigt att läsa, men nu kommer ett sådant.

Den andra mars så flyttar Fredrik ihop med sin kompis E. Min första reaktion när jag fick höra det här var att jag blev väldigt ledsen. Det kändes ju lite som att om det är någon han ska flytta ihop med så är det ju faktiskt mig. Men efter konversation med både Fredrik och E så kändes det hela mycket bättre. Men nu är jag tillbaka på ruta ett.

Vi har ju faktiskt älskat varandra sen september 2006 och det skulle kännas ganska så naturligt att vi flyttade ihop istället för att han flyttade ihop med någon annan. Det känns som ett ganska så naturligt steg att flytta ihop när man är 20 år och har varit tillsammans i 2,5 år, om man bortser från vårt lilla uppehåll i somras.

Men hur kommer det att bli? Kommer Fredrik och E bli som två ungkarlar och spela tv-spel hela dagarna och glömma bort sina respektive? Inte för att vara elak, men Fredrik är inte jättebra på att tänka att han ska slänga iväg ett sms eller ringa sin flickvän. Jag tror personligen att han kommer att glömma bort att lilla mig när han bor med en nära vän till honom. Jag vet ju själv hur det blir om man är med kompisar... då glömmer man lite bort sin andra halva. Det jag vill säga med det här är att han aldrig kommer att känna sig ensam. Han kommer ju vara nöjd med att vara hemma med E. Jag vill ju inte spela något fånigt bilspel med Fredrik som E vill göra med honom. Kommer han verkligen att gå hemifrån och lämna bilspelet för att vara med tråkiga mig?

Jag vet inte om jag gillar tanken att när jag hälsar på Fredrik så kommer alltid E att vara där. Har inget som helst emot E och inte heller hans flickvän. E tyckar jag riktigt mycket om och dessutom kännt honom längre än Fredrik och hans flickvän är hur söt och snäll som helst. Men det känns inte som att jag kommer att kunna vara där så mycket. Jag vill inte gå utan smink och känna mig allmänt ful när E och hans flickvän är där. Jag vet liksom inte om jag kommer att känna mig bekväm. Om det kommer att vara så kommer jag att få allvarliga ätstörningar (för att överdriva lite) och tycka allmänt illa om mig själv. Kanske kan köpa en scream-mask jag kan ha på mig vid frukosten?

Fest. Kommer det bli som värsta klubben där varje fredag med förfest och efterfest med massa övernattande gäster? För det pallar jag bara inte, även om det är deras beslut. Jag låter som värsta tjurkärringen just nu men det har man lite rätt i att vara om man blir dissad för en man. Suck.

Sen om jag kommer att vara där mycket så kommer jag känna mig ivägen för E. Han kanske inte vill att jag ska springa där hela dagarna. Nu har han förvisso sagt att jag får komma och hälsa på hur mycket jag vill, vilket jag tyckte var väldigt gulligt sagt. Men jag vill inte hälsa på, jag vill liksom att Fredriks hem ska vara lite som mitt hem, precis som det är för honom hemma hos mig. Han får komma och gå hur han vill. Dyka upp sent på kvällen bara för att sova här och sen vara kvar hos mig hela dagen efter trots att jag åkte till skolan vid åtta.

Jag vill kunna ha en nyckel som jag vet leder till en annan bostad som jag kan bo i lika mycket som hemma hos mig. Kommer jag ens att få en nyckel? Kommer jag att få en egen hylla i badrumsskåpet? Känns inte som jag har så mycket att göra där när E bor där. Sen är frågan också om Fredrik aldrig kommer att vilja flytta från E för att bo med mig. De två kanske trivs så bra ihop att jag alltid kommer att få bo ensam och känna mig... ensam. Jag får helt enkelt flytta ihop med mitt kära flygfä!

Tror jag börjar grubla lite också på grund av det som hänt min bror. Han och hans tjej flyttade ihop i september (om jag minns rätt) och nu helst plötsligt så vill inte hon bo där längre. Jag vet inte historien bakom någonting alls så mer än så tänker jag inte skriva om det. Men min tanke med de där meningarna var att det även kan gå snett om man flyttar ihop med sin älskade. Men som med allting annat så måste man ge det en chans. När är man redo egentligen? Jag är aldrig redo för någonting, förutom funktionslära-tentan för då var jag mer än redo, men jag ger det en chans och det går oftast riktigt bra ändå.

Äsch, jag kanske tänker för mycket och är säker skitfånig. Det hela kommer säkert att bli hur bra som helst till slut. Ingen förändring alls om jag har tur. jag vet inte ens varför jag tar det så hårt. Jag tror nog att jag tror att jag kommer att bli väldigt ensam och övergiven, ja, så är det nog. Men jag hade ju hellre sett att Fredriks första sambo blev jag och ingen annan. Aja, det är bara att acceptera, även om det är svårt. Eller så kanske jag ska köra på att känna mig som hemma där? Göra iordning frukosten naken osv. Hmm. Jag får tänka på det.

Om någon tog illa vid sig på grund av det här inlägget så ber jag om ursäkt. Jag hoppas inte att det framstod som att jag tycker illa om E och hans flickvän, för det gör jag verkligen inte. Snarare tvärt om! Urgrymma människor!