Egentligen är inte jag den som borde klaga över att det var länge sen jag träffade min älskade, MEN jag tänker göra det ändå. Det var "bara" två veckor sen vi sa hej då vid busshållsplatsen och jag vet att det inte är jättemycket och att folk är med om mycket värre. Det här är tillräckligt illa för mig och det fungerar inte för vi är inte gjorda för att vara så här långt ifrån varandra. Det är meningen att vi ska vara tillsammans tillsammans, inte tillsammans fast 58 mil ifrån varandra. Nu vet jag att det inte är för alltid och jag vet att han kommer och hälsar på på torsdag. Men det hjälper inte tårarna från att inte komma för jag saknar honom så sjukt mycket ändå.

Jag grät i telefonen igår när vi pratade, jag har gråten i halsen nu och jag kommer förmodligen att fälla en tår imorgon. Jag saknar honom så otroligt mycket!

Trots att vi bara har varit tillsammans i snart tre månader så känns det som att det har varit vi för alltid. Det känns redan som att han känner mig innan och utantill. Tänk att man behöver sina goda vänners hjälp för att hitta sin perfect match.

Det är helt galet vad jag vill ha honom här just nu. Nästan lite läskigt om jag ska vara ärlig... för jag har gått och blivit så beroende av en annan människa i mitt liv. Min vardag kräver honom i min närhet för att jag ska fungera. Han är helt enkelt hjärteväggen i mitt liv! Vad skulle hända med mig om det hände något med honom/oss?

Pontus, jag saknar dig! Kom och håll om mig älskling!

JAG ÄLSKAR DIG!