Jag gillar inte att vara ifrån min pojke.
Jag vill inget hellre än att han ska vara här just nu.
Dumma avlånga land.

Trodde faktiskt inte att det skulle bli så pass jobbigt som det är. Bara den här biten att sova helt ensam, att inte vakna upp med honom eller ha honom nära när man kommer hem om kvällen. Mitt liv känns inte lika värt utan honom.

Hur klarade jag mig innan det blev vi?!